Strategisk kommunikation

Det har blivit vanligt att politiska partier, intresseorganisationer och andra startar tankesmedjor. Meningen med dem är att de ska tillföra nya perspektiv i den politiska debatten. Frågan är emellertid hur nytt de tänker och hur mycket de egentligen smider.

Devisen ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större” har sedan 1880-talet stått inpräntad över ingången till Uppsalas universitetsaula. Många har genom åren haft anledning att reflektera och provoceras över dessa ord, formulerade av författaren, filosofen och poeten Thomas Thorild. Det är ett ledord för de som redan fått svaren på sina frågor och inte har anledning att tänka om.

Är det gångbart i dagens samhälle?

Vi tycker inte det.

För att vara relevant måste man ha förmågan att ställa nya frågor, inte rädas förändringens vind och kunna komma till överraskande slutsatser.

Det borde vara uppgiften för en tankesmedja. Poängen med tankesmedjor är att de får relativt fritt mandat att just tänka fritt; formulera nya svar på gamla frågor – eller ibland bara ställa frågor ingen tidigare ställt. Detta är viktiga uppgifter, inte minst eftersom idéarbetet inom politik och föreningsliv så ofta sätts på undantag. Det finns helt enkelt inte tid och resurser att tänka fritt och nytt.

Tyvärr har vi under flera år sett en tendens att mandatet för många tankesmedjor blir allt snävare. I praktiken blir uppdragen till tankesmedjorna styrda från deras uppdragsgivare. Rapporter och slutsatser överraskar därmed ytterst sällan. De gamla frågorna får givna svar.

I stället anlitar i dag såväl fackförbund, arbetsgivar- och branschorganisationer, som företag och ideella föreningar, PR-byråer och liknande verksamheter för sitt utredningsarbete. Som företrädare för sådan verksamhet kan vi förstås inte beklaga detta; det är nästan alltid spännande uppdrag där vi ges ett öppet mandat och mycket fritt spelrum. Dock känns det lite märkligt att inte använda tankesmedjor som man ändå stöttar ekonomiskt för dessa lite friare frågor.

Inom PR-världen finns det många som har en politisk bakgrund eller åtminstone ett starkt politiskt intresse. Här finns också en pragmatisk inställning inriktad på att bena i frågeställningar. Det gör det möjligt att peka ut nya färdriktningar för organisationer och företag som fastnat i gamla hjulspår och behöver hjälp med nya idéer.

Vi tror inte tankesmedjor tjänat ut sin roll. Tvärtom behöver svensk samhällsdebatt snarare mer – inte mindre – av fritänkare. Men då krävs det lösare tyglar och modet att tillsätta ledning och utredare som faktiskt tar ut svängarna.

För att parafrasera Thorild så är det nämligen inte svårt att tänka ”rätt”, om alla svar redan är givna. Att tänka fritt är däremot större.